Här bor dikterna
Här samlar jag mina dikter – texter som vuxit fram ur livets skörhet, styrka och överlevnad.
Varje dikt är ett ögonblick, en känsla eller en erfarenhet som fått stanna tills orden burit.
Tillsammans med bilder jag själv har tagit skapas en plats för eftertanke, stillhet och igenkänning.
Det här är inte färdiga svar, utan öppna rum. Läs i din egen takt. Stanna där något berör.
Under Ytan
En vacker solnedgång
En annans avgrundavgrund.
Likt en vacker dagdag,
Men en stormande vindbyar som tar med sig allt den får tag i.
Ett hus som består av kortkort.
Andas -
så faller denden.
Minsta vibration,
rasar den samman,
För att återigen
byggas upp.
Är det styrkan i stormarna
som formar oss?
Eller är det rädslan för att falla
som håller oss kvar?
Att resa sig
fastän man förlorat allt.
Att en blomma
lyckas växa
på omöjlig mark.
Eller att överleva,
trots att man inte har
någon energi kvar
att resa sig med.
Välkommen in till Youtube
Inte mitt skin
I stormens tysta rop
Skuggor rör sig under huden.
Ett eko av något utan namn.
En hunger,
i ekot av tystnaden.
En dans,
där stegen skaver mot viljan.
Men inte,
så att världen ser.
Inte mitt skin.
Inte mitt skin.
Jag är formen som ingen ser.
Under ytan,
Ett hav som bränna.
Jag håller andan,
För att inte sjunka.
En form,
Utan konturer.
Världen tror den är jag.
Inte mitt skin.
Inte mitt skin.
Jag är formen som ingen ser.
Flickan och Elden
Med huvudet högt
slänger jag det som inte är mitt att bära,
skammen, skulden,
det tunga ni lade i mina händer.
Med huvudet högt
kastar jag bort det ni gav mig,
det som aldrig var mitt,
bara en börda för liten rygg.
Med huvudet högt
släpper jag taget om era fel,
bär inte längre era lögner som mitt kött.
Jag lyfter upp den lilla flickan i mig,
placerar henne varsamt på en piedestal –
skyddar,
för hennes talan,
talar om att det aldrig var hennes fel.
Och nu –
med elden stilla i bröstet,
och stegen tysta men sanna –
vänder jag mig bort.
Mot vinden.
Mot friheten.
Mot mig.
Lyssna
Det Försvunna leendet
Spänd i musklerna och huvudet dunkar.
Hela kroppen skakar utan att jag fryser.
Illamåendet gör sig påmind allt mera och hjärtat bankar.
Tiden går och misslyckade försök att tygla den växande abstinensen, likt en storm som
drar med sig allt som kommer i dess väg,
Och paniken växer sig allt starkare.
En skön stol och lugnt och skönt, ett försök att koppla av.
Halsen bränner, andetagen blir kortare och mera ansträngande
Försöker stänga in mig vid sängen med en mjuk kudde och härligt täcke på sidan om
mig.
Kroppen känns tung mot madrassen och ögonen bränner men går inte att sova.
Tårarna rinner längst mina kinder och vill bara sova trots att klockan knappt har slagit
middag.
Kampen
Jag vill inte leva
Men vill inte dö
Jag orkar inte med mig själv
Men vill inte va i min kropp
Vill inte såra
Men vet att det inte är så
Orkar inte skrika
Vad känar det till
Ingen som fattar ändå
Eller hör mina ynkliga rop
Som försvinner ut i tomma inte
Bit för Bit
En själ jag inte längre känner igen.
Ben som knappt bär min kropp.
Steg för steg,
med blytunga fötter
bär de mig ändå.
En liten bit i taget,
ett andetag,
en paus i taget.
Hjärtat bankar,
djupa, tunga andetag.
För ett fåtal steg,
bit för bit
fortsätter jag.
Någonstans andas en ny vana,
en viskning om livet.
Jag lär mig att resa
med en ny själ –
bit för bit.
Jag bär en själ
som ännu är främmande,
en främling i mitt eget bröst.
Jag har inte bestämt mig
för att kalla den min,
inte släppt taget
om den jag en gång var.
Framtiden hänger i en skör tråd,
en karta utan vägar,
ett hav utan land.
Hur frisk kan jag bli?
Hur mycket finns kvar att rädda?
Frågor som viskar
högre än svaren
Att göra musik av mina dikter
med hjälp av AI har varit ett sätt att fortsätta skapa
även när kroppen och energin inte räckt till
Orden är mina
Känslan är min
Musiken är ett verktyg